Om Ruder

Tre av gårdarna i Kyrkefalla socken har sedan länge räknats som herresäten, Ingelsby, Åreberg och Ruder. Ingelsby har de förnämsta anorna (här bodde baroner), Åreberg den äldsta historien (omnämnt redan på 1200-talet). Ruder har de skönaste sängarna, den finaste festvåningen, den godaste maten – och de riktiga spökena!

När Ruder på 1500-talet träder fram ur tidens töcken, fanns här två gårdar, Nolgården och Sörgården. Bonden i Sörgården, Töris i Ruder, var bygdens rikaste man. Då Töris taxerades på 1570-talet, var han god för mer än 100 lod silver.

Ända fram till slutet av 1600-talet var Ruder en vanlig bondby. Men på 1680-talet omvandlades byn till en herrgård, som skapades och ägdes av ryttmästaren, välborne herr Johan Wulfvenstierna med maka, den likaledes välborna fru Anna, född Björnberg.

Efter Annas och Johans död ärvdes Ruder av deras ende son, kammarrådet Jonas Wulfvenstierna. Han avled 1762, åttio år gammal och hade under sitt liv klättrat ordentligt uppåt på samhällsstegen. Han tillhörde inte den allra förnämsta gräddan men hörde hemma i skiktet närmast därunder. Jonas och hans efterkommande vistades sällan på Ruder. De bodde istället på sina gods vid Mälaren eller i den flotta stadsvåningen på Regeringsgatan i Stockholm. Men familjen var fortfarande ägare till Ruder och förblev så fram till 1815. I Jonas Wulfvenstiernas dagar var Ruder med underlydande gårdar som allra störst, drygt 2500 hektar.

Ruders egentliga herrgårdsepok tog sin början 1815, då godset inköptes av den unge löjtnanten Hans Fock och hans trolovade, friherrinnan Sara Augusta Silfverschiöld. Strax därpå stod deras bröllop på Säbylund i Närke. Det berättas, att när de som nygifta anlände till Ruder, möttes de av hurra-rop, trumpetfanfarer och ståtliga äreportar. Det förra herrskapets sista år på Ruder hade varit fyllda av sorger och bekymmer. Nu fick gården äntligen ett ungt och lyckligt husbondefolk och det hade tjänare, arrendebönder och torpare (kanske främst deras hustrur) väntat på i åratal.

Och ”Focken och hans gumma” (herrskapet kallades så av sina underlydande) levde upp till förväntningarna. Ännu på 1950-talet kunde man höra gamla Kyrkefallabor berätta om de dundrande kalas som ”Focken och hans gumma” anordnade för torpare och bönder, väl i första hand i anslutning till slåtter och skörd. Det var vid ett sådant tillfälle, som det i Kyrkefalla för första gången bjöds på glass, säkerligen en isande upplevelse för folk med dåliga tänder. Torpargubbarna lär ha stått på rad framför spisar och kakelugnar för att någorlunda diskret avleverera den förskräckliga glassen. Focks generositet kunde ingen klaga på men ”iskåller pudding” ville gubbarna inte smaka någon mer gång!

När Hans Fock gått hädan, blev sonen Nils ägare till Ruder. Nils Fock var i likhet med sin far en skicklig kavalleriofficer och han var också en intresserad och kunnig jordbrukare. Det ansågs som något mycket märkligt, att Nils Fock, till utseendet närmast lik en eldig spanjor, var son till Hans Fock, som, innan han grånade av ålder, såg ut som en lintott…

Redan på Nils Focks tid, han avled 1905, började man avyttra torp, utgårdar, kvarnar och sågar som av ålder och hävd hört till Ruder. Det var inte längre rationellt och lönsamt att driva godset enligt gamla herrgårdsprinciper. Denna utveckling fortsatte under den tid då Ruder innehades av familjen Dyrssen, först Focks svärson, landshövding Gerhard Dyrssen och därefter dennes sonson, godsägare Johan Dyrssen. Den sistnämnde sålde 1967 egendomen till Uppsala universitet. Ruder bestod då ”bara” av huvudgården på cirka 800 hektar. Idag (2010) är Ruder i sin helhet åter i privat ägo men mark och byggnader är uppdelade på flera ägare.

På en gammal gård som Ruder har många människoöden passerat revy. Här har varit sorg och glädje, förhoppningar och besvikelser, skratt och gråt. Kanske är det minnet efter några av dessa människoöden som skymtar bakom Ruders spöken.

Det händer då och då, även i modern tid, att en pojke i 10-årsåldern blir synlig i en dörröppning, i köket eller i en trappa. Han kallas Månpojken och han är helt stum. Gossen tittar på en med stora, vädjande ögon – och efter någon sekund är han borta! De, som har sett Månpojken, säger att han nog är ett snällt spöke men att mötet med honom lämnar efter sig en känsla av övergivenhet och vemod…

En av de gamla herrgårdsfruarna, Charlotte  Printzensköld, sägs ännu vara kvar på Ruder. Det var hon, som under tragiska omständigheter 1815 fick gå från gård och grund. Men hon kom alltså tillbaka. Om man i skymningen hör stilla klavermusik från salen på andra våningen, så är det fru Printzensköld som spelar…

På vinden hänger än idag den snara i vilken Ruders  kusk avhände sig livet. Av någon anledning har man låtit repet hänga kvar. Ingen har någonsin sett den döde kusken gå igen – men ljusa sommarnätter kan en oförklarlig skugga synas under snaran…
En weekend på Ruder kan alltså innehålla ett möte med ett riktigt spöke. Chansen (risken?) är faktiskt ganska stor då gårdens spöken i sin, i normala fall ganska ledsamma existens, gärna söker sig till glada sällskap. Så håll ögon och öron öppna!